Att jag blev gravid mitt under en period då jag kämpade mot depression och psykisk ohälsa är för mig det absolut bästa som nånsin kunde hända. Många tror nog att det är det värsta som kan hända, att det är synd om barnet och att jag absolut inte kommer klara av att ha hand om ett barn "när jag knappt kan ta hand om själv" som jag så många gånger fått höra. Men faktum är att den dagen jag plussade vände hela min livssituation och hela mitt liv vändes upp och ner. Fast tillbaka liksom. Det blev rätt igen. Jag slutade sakta men säkert med min medicin (endast tagit den vid behov och senaste gångerna har jag dessutom tagit 1/4 av min dos), jag har inte mått så dåligt som jag gjorde innan på nu snart 3 månader och jag hade min första panikångestattack på snart 3 månader häromdagen. Eller.. jag höll på att få rättare sagt. Jag har omedvetet lärt mig känna av tecken och jag valde den här gången att försöka hindra det och det gjorde jag. Jag har inte bara mig själv att tänka på längre, och det har jag sagt förut. 

 

Förut brydde jag mig inte om mig själv. Jag höll tillbaka mina känslor och plågade mig själv genom att hålla allt inom mig, jag brydde mig inte om jag mådde dåligt så länge alla andra mådde bra, jag brydde mig inte om min vardag inte fungerade så länge jag inte visade att mitt liv var kaos. Jag kämpade inte lika hårt för att må bra innan, vilket jag dock trodde att jag gjorde. Jag brydde mig bara inte lika  mycket innan och jag var inte ett dugg rädd för döden. Men idag är jag rädd bara jag ser någon stirra på mig för att jag börjar oroa mig över personen i fråga ska våldta mig, kidnappa mig eller skjuta mig etc. Jag är livrädd och jag älskar det på nåt sätt. För att jag äntligen bryr mig. Om både mig själv och det lilla liv som jag går och bär på i magen. 

 

Jag kommer alltid att se den här lilla bebisen som mer än bara mitt barn, jag kommer se honom eller henne som en slags gåva som rädda mig från mig själv. Jag har aldrig varit lyckligare, jag har aldrig mått bättre och jag har aldrig varit så rädd för att falla tillbaka eller råka ut för något som jag är idag. Jag skulle, utan en läkare eller psykolog, absolut kunna kalla mig själv för frisk. Jag kämpar fortfarande med olika saker och det kommer jag nog få göra under en lång period till, om inte för resten av mitt liv, men jag mår bättre och jag kämpar mer än nånsin. Ingen har fått mig att vilja leva så mycket som den här lilla krabaten i magen gör. 

 

Det kommer mitt barn få höra så ofta som möjligt tills den dagen jag dör. "Du räddade mig, och jag vore bokstavligen ingenting utan dig." Min lilla bebis kommer alltid gå först, i alla lägen och jag kommer alltid sätta D före mig själv.