Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att tiden går så fort. På ett sätt är det helt underbart eftersom jag längtar efter min lilla flicka så extremt mycket men samtidigt känns det både lite tråkigt och skrämmande att graviditeten snart är över och att jag inte längre kommer få känna den här längtan, mysa till min dotters sparkar i magen, känna den här spänningen av att snart bli mamma osv osv. Och tanken av att bli mamma är antagligen inte ens i närheten av hur faktiskt kommer att vara. Det kommer bli helt underbart, det vet jag, och jag kommer aldrig tröttna på att se min lilla tjej växa och utvecklas. Men att vara mamma och att vara gravid kan nog inte ens vara i närheten av lika, trots att graviditeten är som en liten period för den gravida att förbereda sig inför att bli mamma. 

 

Jag vet ju egentligen ingenting om hur det är att vara förälder, vem gör det innan man fått sitt första barn? Det skrämmer mig lite och det skrämmer mig att hon snart är här fast det på samma gång är exakt det jag längtar efter. En del av mig vill pausa tiden och få chansen att njuta lite till medan en annan del av mig vill att tiden ska gå ännu fortfare så att hon är här NU! Så man slipper oroa sig över hur förlossningen ska gå och så man slipper den här eviga väntan. Ja, ni märker ju, man blir helt galen av det här.