Att inte räcka till.
2015-08-17 @ 11:16:12
Thoughts
Idag under förmiddagen har det bara flugit tankar över mig, ni vet alla dom där tankarna som man hållt tillbaka och gömt längst bak i huvudet för att försöka fokusera på det positiva och blicka frammåt för att må bra igen. Alla dom där tankarna plus lite till har bara vällt över mig som en stor flodvåg. Att ta sig ur depressionen är nog bland det svåraste jag nånsin gjort, nästan svårare än att faktiskt vara i själva depressionen.
Jag fick en gåva som fick mig att insé att livet inte bara handlar om mig själv längre, nåt som fick mig att vilja göra en förändring och nåt som fick mig att insé att jag måste göra nåt nu innan det är försent. Men allt kommer tillbaka till en ibland, allt som man nånsin försökt gömma för sig själv och allt som man nånsin bara tryckt bort kommer tillslut tillbaka till en.
Idag är en sån där dag då jag bara känner att jag inte räcker till, att jag aldrig kommer duga för nån och att det alltid vart jag som blivit lämnad bakom. Jag har haft ganska lätt för mig att skaffa pojkvän egentligen men jag har bara vart sådär riktigt jävla cp kär nån enstaka gång och senaste gången tog hem alla priser. Men jag sabbade det helt på egen hand för att jag inte vågade gå tillbaka och riskera att bli så sårad igen.
Men är det så konstigt då? När inte bara han, utan nästan alla mina ex gått till min bästa vän. Är det så konstigt då att man inte vågar gå tillbaka till ytterligare en av dom som valde henne istället för mig?
L gick till E, min föredetta bästa vän. A gick till J, min föredetta bästa vän. V gick till J, E gick till J och tillsist, min stora kärlek gick också till J. Han kysste henne, han visade i 2 års tid att han ville ha henne, han skickade sms han inte borde skickat till henne och han sov med henne den dagen vi blev tillsammans och lät mig sova på golvet. När ska det komma nån som vill ha bara mig? Nån som bara vill ha mina vänner som sina vänner och inget mer. Nån som väljer mig före i alla lägen och som inte går bakom ryggen på mig? Nån som älskar mig mer än nån annan och som aldrig ens skulle kunna tänka tanken av att gå till min bästa vän? När ska jag duga? Hur ska jag våga släppa in någon igen på det sättet efter vad mina tidigare gjort mot mig? Speceillt efter vad han jag älskade mest av allt gjorde mot mig? Hur går man vidare från nåt sånt här?
