Skulle det göra mig till en sämre mamma?

2015-08-25 @ 21:05:36 Gravid
Att jämföra reaktionerna och kommentarerna jag får med dom som ett par i samma ålder får och som också ska ha barn är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Egentligen blir jag nog lite paff. Skulle jag bli en sämre förälder än dom bara för att jag blir ensamstående? Skulle jag ta mindre ansvar som mamma bara för att jag kommer sköta uppfostran på egen hand? Skulle jag bli en sämre mamma än henne bara för att hon har en pojkvän, är i ett förhållande och har turen att få dela föräldrarskapet med sin kärlek och pappan till hennes barn? Fine, min dotter förtjänar bättre än att hennes pappa valt att inte vara en del av hennes liv men vad har det med mitt föräldrarskap att göra? Jag är hemskt ledsen över att situationen ser ut som den gör, jag skulle aldrig önska detta för nån, jag skulle aldrig vilja att nån fick växa upp utan en förälder. Men jag blir väl inte en sämre mamma för det? 
 
Främmande människor sitter och skriver till mig att jag är ansvarslös, att jag kommer bli en dålig mamma och att dom tycker synd om mitt barn. Folk som inte känner mig, som inte vet vad jag gått igenom och som kommer att vara en stor del av grunden till mitt föräldrarskap och min uppfostran av min dotter, folk som inte har en jävla aning om vem jag egentligen är och hur mycket jag kommer uppoffra och kämpa för min lilla prinsessa. Hon är, utan tvekan, det absolut bästa och finaste som nånsin hänt mig och jag skulle inte ens tveka på att offra mitt liv för henne. Jag skulle aldrig ge upp på henne, jag skulle aldrig behandla henne illa, jag skulle aldrig ens tänkta tanken på att göra henne illa på nåt sätt. Jag kommer göra allt för henne, oavsett hur gammal hon blir. Hon är min lilla livboj, min räddning och den som fick mig att insé att livet inte är värt att avsluta på egen hand. Hon fick mig att börja bry mig om mig själv, livet och mycket annat bara genom att komma till. 
 
Skulle jag vara en sämre mamma bara för att jag blir ensamstående? 
 

Att inte räcka till.

2015-08-17 @ 11:16:12 Thoughts
Idag under förmiddagen har det bara flugit tankar över mig, ni vet alla dom där tankarna som man hållt tillbaka och gömt längst bak i huvudet för att försöka fokusera på det positiva och blicka frammåt för att må bra igen. Alla dom där tankarna plus lite till har bara vällt över mig som en stor flodvåg. Att ta sig ur depressionen är nog bland det svåraste jag nånsin gjort, nästan svårare än att faktiskt vara i själva depressionen.
 
Jag fick en gåva som fick mig att insé att livet inte bara handlar om mig själv längre, nåt som fick mig att vilja göra en förändring och nåt som fick mig att insé att jag måste göra nåt nu innan det är försent. Men allt kommer tillbaka till en ibland, allt som man nånsin försökt gömma för sig själv och allt som man nånsin bara tryckt bort kommer tillslut tillbaka till en.
 
Idag är en sån där dag då jag bara känner att jag inte räcker till, att jag aldrig kommer duga för nån och att det alltid vart jag som blivit lämnad bakom. Jag har haft ganska lätt för mig att skaffa pojkvän egentligen men jag har bara vart sådär riktigt jävla cp kär nån enstaka gång och senaste gången tog hem alla priser. Men jag sabbade det helt på egen hand för att jag inte vågade gå tillbaka och riskera att bli så sårad igen. 
 
Men är det så konstigt då? När inte bara han, utan nästan alla mina ex gått till min bästa vän. Är det så konstigt då att man inte vågar gå tillbaka till ytterligare en av dom som valde henne istället för mig? 
 
L gick till E, min föredetta bästa vän. A gick till J, min föredetta bästa vän. V gick till J, E gick till J och tillsist, min stora kärlek gick också till J. Han kysste henne, han visade i 2 års tid att han ville ha henne, han skickade sms han inte borde skickat till henne och han sov med henne den dagen vi blev tillsammans och lät mig sova på golvet. När ska det komma nån som vill ha bara mig? Nån som bara vill ha mina vänner som sina vänner och inget mer. Nån som väljer mig före i alla lägen och som inte går bakom ryggen på mig? Nån som älskar mig mer än nån annan och som aldrig ens skulle kunna tänka tanken av att gå till min bästa vän? När ska jag duga? Hur ska jag våga släppa in någon igen på det sättet efter vad mina tidigare gjort mot mig? Speceillt efter vad han jag älskade mest av allt gjorde mot mig? Hur går man vidare från nåt sånt här? 
 

Min kropp innan graviditeten

2015-07-18 @ 14:15:00 Gravid
 
För runt 5-6 år sedan så skaffade jag mig en ätstörning. 
Jag gillade inte min kropp över huvud taget, jag tyckte jag var jättetjock (fastän jag var väldigt smal) och jag mådde oerhört dåligt över hur jag såg ut. Men sen några år tillbaka har jag försökt ta mig ur detta och bli av med alla dessa dåliga vanor som bulimi innefattar. Jag försökte bli hälsosammare och träna mer istället men jag var helt enkelt för lat för att fortsätta och jag var för svag för att fortsätta kämpa. Men jag gav upp, började om, gav upp, började om och för varje gång blev det bara bättre och bättre och jag kom längre och längre. 
 
Det här året har träning och en hälsosammare livstill vart en av dom absolut viktigaste sakerna för mig då det även hjälpt mig nåt enormt med min depression. På bilden ovan ser ni hur jag såg ut bara nån vecka innan magen började svälla och bli större, här var jag nog redan gravid tror jag. Eller så var det precis innan. Men såhär såg jag i alla fall ut och jag var nöjd trots att jag var långt ifrån klar. Det fanns fortfarande oerhört mycket att jobba på tyckte jag, men just då kände jag mig nöjd och det tycker jag att jag ska vara. Inte bara för att jag faktiskt hade fått en helt okej kropp, utan också för att jag kommit så långt på min resa och för att jag kämpat så hårt. 
 
Det var som sagt bara nån vecka efter att denna bild togs som jag märkte att magen kändes mer och mer svullen hela tiden och jag blev lite orolig med tanke på att jag tränat så hårt och ätit så bra. Jag förväntar mig absolut inte att se ut såhär igen nån dag efter förlossningen utan jag vet att jag troligtvis kommer få kämpa oerhört hårt igen för att få tillbaka den där kroppen och nu när jag vet att jag kan, så är det absolut vad jag kommer att göra. Idag är träningen en del av mig, en del av min läkningsprocess och det är en av dom viktigaste, roligaste och härligaste sakerna i mitt liv. Jag älskar träning och hur det får mig att må psykiskt, så att ge upp ett hälsosamt liv bara för att jag blivit gravid och sedan kommer ha en liten bebis att ta hand om är för mig absolut inte ett val. Jag behöver träningen för att klara av vardagen. 
Äldre inlägg